Min moster hade en finsk spets, Sappo, som jag alltid satt och kliade när vi hälsade på, mest för att han var stilla då och inte kunde äta upp mig. Så en sommar råkade min moster ut för en olycka och vi fick äran att ta hand om Sappo i några dagar. Jag tror att jag och min lillebror bara bytte av varandra vad gällde promenader och hundstackaren fick gå många promenader om dagen. Vet inte varför jag alltid har tyckt (trott) att hundpromenader skulle vara så roliga? Jag minns också att sista dagen vågade jag till och med säga till Sappo när han stod och skällde, jag var så stolt.

 

Nu sitter jag i alla fall här med en egen hund, vem hade trott det? Jag kan ta hundpromenader (jag kallar dem för "frassepromenader") när jag vill, nästan, och det är super! Förra helgen, när det var sisådär -25 grader, var vi hemma hos mina föräldrar och där tyckte Frasse att det var toppen att få springa runt på snöiga åkrar. Jag höll bara med.